texts

Mari Krappala: Merisiskot antroposeenissa

Merisiskot tuottavat ekologista taidetta. Heidän työnsä on taiteellista tutkimusta merestä, sen rannoista, kasvustosta, eläimistä ja ihmisistä. Vuoden 2018 tutkimuskohteena on Örö. Merisiskot esittävät kesällä saarella sarjan tutkimustuloksiaan tilateoksina.

Antroposeenissa olemme tilassa, jossa totutut koordinaatit alkavat hävitä. Antroposeeni on lähtöisin meteorologi Paul Crutzenilita sekä biologi Eugene Stoermerlta. Filosofi Timothy Mortonin työ antroposeenin avaamisessa ihmiskunnan ymmärrykseen on humanismin ja luonnontieteen fuusiota, johon sisältyy filosofian, antropologian, kirjallisuuden, ekologian, biologian ja fysiikan teorioita ja havaintoja. Hän toivoo palauttavansa meidän siteemme kaikenlaisiin (ihmis)olentoihin ja auttavansa meitä löytämään uudestaan ilon ja leikkimielisyyden. Tämä liike voisi kirkastaa pimeyden oudon silmukan, jossa tällä hetkellä kuljemme – halusimmepa sitä tai emme.

Laaja Anthropocene Working Groupiksi nimetty kansainvälinen tutkijaryhmä jatkaa todisteiden keräämistä antroposeenin virallistamiseksi. Virallistamista varten pitää esimerkiksi päättää miten uusi epookki määritellään ja milloin on sen alkamisajankohta. Merisiskojen taiteellinen tutkimus esittää teoksissaan tälle todisteen lisää.

Merisiskot lähtevät liikkeelle faktuaalisista aineistoista: eläin- ja kasvikunnasta, maaperästä, arkistoista, paikallisten ihmisten haastatteluista sekä fiktiivisistä yrityksistä saada aikaan keskustelu inhimillisen, ei- inhimillisen ja muiden objektien välille. Merisiskot esittävät kysymyksiä paikastamme biosfäärissä ja kuulumisestamme elolliseen lajiin vähemmän ilmeisellä tavalla, kuin mitä ehkä tavallisesti ajattelemme.

Suunnitteilla on tulevien vuosien kuluessa tuottaa sarja näyttelyitä, jotka muuntavat muotoaan paikkasidonnaisesti. Jokaiseen näyttelyyn tuotetaan uusia teoksia ja teososioita, jotka pohjautuvat näyttelykaupungin tai saaren läheiseen merialueeseen ja sen rantoihin. Työskentelymetodit kussakin paikassa vaihtelevat aktivismin, yhteisö- ja käsitetaiteellisen työskentelyn välillä.

This image has an empty alt attribute; its file name is palkki-lehmat.jpg


Mari Krappala: Sea Sisters in Anthropocene

Sea Sisters produce ecological art. Their work is an artistic research of the sea, its shores, flora, fauna, and people. The research object of 2018 is the island of Örö. Sea Sisters are presenting a series of their research results as installations on the island in summer.

In anthropocene, we are in a state where habitual coordinates begin to disappear. The anthropocene originates with meteorologist Paul Crutzen and biologist Eugene Stoermer. Philosopher Timothy Morton’s work at opening the anthropocene to human understanding is a merger of humanities and natural sciences, incorporating theories and findings of philosophy, anthropology, literature, ecology, biology and physics. He hopes to restore our ties to all kinds of (human) beings and help us rediscover joy and playfulness. This may bring light to the strange loop of darkness where we, willingly or not, currently roam.

The extensive group of international researchers called the Working Group on the Anthropocene continues to gather evidence to help give the anthropocene an official status. To do this requires, among other things, deciding how to define the new epoch and determine its start date. The artistic research of Sea Sisters presents further evidence for this in the form of artworks.

Sea Sisters start from factual material: flora and fauna, the soil, archives, interviews of local people and fictive attempts at engaging in conversation with human, non-human and other objects. Sea Sisters ask questions on our

place in the biosphere and our belonging to a living species in a less obvious way than we might usually think.

The group plans to produce a series of exhibitions in the next few years which will transform sight-specifically. New works and parts of works are to be created for every exhibition, based on the sea and coastal areas of the exhibition town or island. The working methods will vary on each site between activism and communal and conceptual art.


Mari Krappala: Havssystrarna i Antropocen

Havssystrarna gör ekologisk konst. De arbetar med konstnärlig forskning om havet, dess stränder, växtlighet, djur och människor. Havssystrarnas forskningsobjekt år 2018 är Örö. I sommar presenterar de en serie av sina forskningsresultat i form av installationer på ön.

I antropocen befinner vi oss i ett tillstånd där koordinaterna börjar försvinna. Termen antropocen myntades av meteorologen Paul Crutzen och biologen Eugene Stoermer. För att förklara begreppet antropocen för mänskligheten använder filosofen Timothy Morton en blandning av teorier och upptäcker från filosofins, antropologins, litteraturens, ekologins, biologins och fysikens område. Han hoppas kunna återskapa våra band till alla slags (människo)varelser och hjälpa oss att återfinna glädjen och lekfullheten. Det kunde lysa upp den konstiga mörka kretsgång vi nu rör oss i, med eller mot vår vilja.

En stor internationell forskargrupp, Anthropocene Working Group, fortsätter att samla belägg för att antropocen ska ges officiell status som epok. För att det ska kunna ske måste man bland annat bestämma hur den nya tidsåldern ska definieras och vad som ska betraktas som dess början. Med verk som bygger på konstnärlig forskning bidrar Havssystrarna med ytterligare belägg.

Havssystrarna utgår från faktiskt material: djur- och växtriket, jordmånen, arkivmaterial, intervjuer med människor från orten och från fiktiva försök att få till stånd samtal mellan mänskliga, icke mänskliga och andra objekt. Havssystrarna ställer frågor om vår plats i biosfären och om

huruvida vår tillhörighet bland de levande arterna är mindre självklar än vi vanligen tänker oss saken.

Arbetsgruppen planerar att under några år framöver producera en serie utställningar som ändrar form efter orten där de visas. För varje utställning produceras nya verk och delar av verk som utgår från havet och stränderna i närheten av den stad eller vid den ö där utställningen visas. På varje plats varierar arbetsmetoderna mellan aktivism och samhälls- och begreppskonstnärliga uttryckssätt.

This image has an empty alt attribute; its file name is palkki-kiviranta.jpg


Mari Krappala: Tumma ekologia

Kaivamme öljyistä hiekkaa. Sitä siirretään pienellä lapiolla ämpäristä toiseen. Puhdistamme meren rantaa. Kannamme lintuja, tuskin eläviä ja vaikeasti vaurioituneita. Niiden hätääntyneissä silmissä kiiltää meidän virheemme. Pesemme öljyyntyneitä lintuja. Eläinlääkäri valitsee mitkä linnuista pelastetaan ja millä ei enää ole mahdollisuuksia. Mikä laji tai sukupuoli on tässä tilanteessa toista tärkeämpi pelastaa. Haahkat, hanhet ja joutsenet vaativat kaikki erilaista käsittelyä. Alkukesän aurinko on liian kirkas, on kuuma ja itkettää. Sukellamme pimeään, minkä olemme itse merillä aiheuttaneet. Tilanne on linnuille äärimmäisen rasittava. Väärä ote siivistä voi viedä niiltä lentokyvyn lopullisesti.

Tumma ekologia on synkkyyden ekologiaa, sekavaa ja sotkuista. Lintu ehkä pelastuu, öljy leviää, syyllinen on yleisnimitykseltään ihminen. Pelastusjoukon katseet sitovat meidät toisiimme. Mitä filosofi Timothy Morton sanoikaan ilosta ja ironiasta tässä ekologiassa? Ainakin hän kertoi, ettei itse pysty ajattelemaan montaa minuuttia päivässä sukupuuttoaaltoa ennen kuin alkaa vajota.

Mortonin ajattelu vie meidät apokalyptiseen tilaan, jossa luontoa ei enää ole: ‘Älä ajattele sitä enää sinusta erillisenä.’ Tämä on sekä haaste toiminnalle, teknologialle, tieteelle ja taiteelle. Luonto on jo minussa, monta osaa, jotka eivät ole minua, ja me olemme osa luontoa. Kun tätä yrittää ymmärtää, syntyy syyllisyyden lisäksi ironiaa, joka on avain naurulle, joka antaa tilan surulle… Tumma ekologia on monimutkainen solmujen, spektrien ja serpentiinien aalloilla keinuva symbioosi. Perille ei tällä metodilla päästä koskaan, mutta kasvien, levien, eläinten, sienten, jäkälän, bakteerien ja ihmisen yhdessä elämiselle voi löytää uuden mielen. Outouden ei pidäkään kadota mukautumisen myötä.

Tumma ekologia ei näe luontoa erillisenä maailman osiona. Filosofia silppuaa ihmisen osiin, viittoo meitä huomioimaan, miten paljon meissä on ei-meitä ja osoittamaan, että me jo itsessämme kannamme symbioottisen kokonaisuuden. Siten voisi olla jopa luonnollista ajatella, että meidän ulkopuolinen luontommekaan ei ole meistä erillinen, vaan mutkien ja kietoutumisten vuorovaikutteinen tila.

Tumma ekologia kyselee meidän paikaamme biosfäärissä ja kuulumistamme elolliseen lajiin vähemmän ilmeisellä tavalla, kuin mihin olemme tottuneet. Me voimme kulkea erilaisia reittejä ulottumattomissa olevan luokse keräilemällä ja seuraamalla paikallisia ääniä ja liikkeitä ja luomalla uutta ei-elollisista pinnoista, kuten kalliohalkeamista ja kummitusten puheista, ei-inhimillisestä, kuten ikivanhasta männystä ja kuivuneista kasveista ja oksista.

Tumman ekologian ymmärtäminen muuntaa meidän tietoisuuttamme. Välillä saa myös leikkiä. Se helpottaa irrottamaan pysyvistä käsitteistä ja selitysmalleista. Tumman ekologian eleet ovat samalla etäännyttäviä ja kutsuvia, ne häiritsevät, herättävät huomion, epäilyttävät…

Jos olemme avoinna ja osana muutosta, meillä on myös mahdollisuus iloita.

This image has an empty alt attribute; its file name is palkki-silta-1000.jpg


Mari Krappala: Mörk ekologi, läsare Cecilia Pahlman

Mari Krappala: MÖRK EKOLOGI

Vi gräver i oljig sand. Den flyttas med en liten spade från ett ämbar till ett annat. Vi rengör en havsstrand. Vi bär fåglar, knappt vid liv och svårt skadade. I deras skrämda ögon glänser våra fel. Vi rengör de oljiga fåglarna. Veterinären väljer vilka av fåglarna som räddas och vilka som inte längre har någon chans. Vilken art eller vilket kön är i den här situationen viktigare att rädda framom en annan. Ejdrar, gäss och svanar förutsätter alla olika behandling. Försommarens sol är alltför stark, det är varmt och man blir gråtfärdig. Vi dyker in i mörkret som vi själva har ställt till med i haven. Situationen är ytterst påfrestande för fåglarna. Ett felaktigt grepp om vingen kan göra att de mister flygförmågan för gott.
Den mörka ekologin är dysterhetens ekologi, rörig och oredig. Fågeln kanske blir räddad, oljan breder ut sig, den skyldiga har artnamnet människa. Räddningsgruppens blickar binder oss till varandra. Vad var det filosof Timothy Morton sade om glädje och ironi i den här ekologin? Åtminstone sade han att han inte själv kan tänka många minuter per dag på utrotningsvågen innan det börjar sjunka ner.
Mortons tankar för oss till ett apokalyptiskt tillstånd, där naturen inte längre finns: Tänk inte längre på den som något som är skilt från dig. Det här är både en utmaning för verksamheten, teknologin, vetenskapen och konsten. Naturen finns redan i mig, många delar som inte är jag, och vi är en del av naturen. Då man försöker förstå det här, uppstår utöver en känsla av skuld dessutom ironi, som är en nyckel till skratt, vilket ger utrymme för sorg… Den mörka ekologin är en komplicerad symbios som gungar på vågor av knutar, spektra och serpentiner. Man kommer aldrig riktigt fram med den här metoden , men för växternas, algernas, djurens, svamparnas, lavarnas, bakteriernas och människans samlevnad kan man hitta ett nytt medvetande. Det främmande ska inte heller försvinna i och med anpassningen.
Den mörka ekologin ser inte naturen som en separat del av världen. Filosofin sönderdelar människan i delar, pekar ut så att vi märker hur mycket i oss som är icke-oss och att visa att vi redan i oss själva bär på en symbiotisk helhet. Sålunda kunde det vara till och med naturligt att tänka att inte heller naturen utanför oss är separerad från oss, utan ett tillstånd av växelverkan genom vindlingar och sammanlindande.
Den mörka ekologin frågar efter vår plats i biosfären och vår tillhörighet bland de levande arterna på ett mindre uppenbart sätt än vad vi har blivit vana vid. Vi kan gå olika vägar för att nå saker som är utom räckhåll genom att samla och följa med lokala röster och rörelser och skapa nytt av icke-levande ytor, såsom bergssprickor och spöktal, det icke-mänskliga, såsom av en uråldrig tall och torkade växter och grenar.
Förståelsen av den mörka ekologin förändrar vår medvetenhet. Emellanåt får man också leka. Det hjälper till att lösgöra oss från bestående begrepp och förklaringsmodeller. Den mörka ekologins ansatser har samtidigt varit tillbakadragande och lockande, de stör, väcker uppmärksamhet, väcker misstankar…
Om vi är öppna och en del av förändringen, har vi också en möjlighet att glädja oss.


Mari Krappala: Antroposeeni

Antroposeeni on geologinen uusi aikakausi, joka seuraa holoseenia. Geologi Antonio Stoppani kirjoitti jo 1800-luvun lopulla, miten geologisessa aikajärjestyksessä tulisi huomioida ihmisvaikutus. 1900-luvun lopussa biologi Eugene Stoermer kirjoitti uudelleen antroposeenista. Nobel-palkittu kemisti Paul J. Crutzen teki antroposeenin käsitteenä tunnetuksi uudelleen 2000-luvun alussa.

Antroposeeni on ihmisen luonnossa aikaansaamien muutosten seurausta. Nämä muutokset ovat geologisesti havaittavissa. Antroposeenin sanotaan tulleen globalisaation kaltaiseksi, kaikenkattavaksi, eri tieteen ja taiteen sektorien käsitteeksi sekä planetaarisen ajattelun alustaksi. Siksi se on tällä hetkellä monien eri asiantuntijaryhmien käytössä. Sen selvittämiseksi ja uusien toimintamallien löytämiseksi työskentelymetodit varioituvat moneen suuntaan laboratoriokokeista aina hypnoottisiin yhteydenottoihin. Niin tieteilijät kuin taiteilijatkin ovat alkaneet pyytää toistensa apua tämän yhteisen aikakauden selvittämiseksi.

Antroposeenille on ominaista erilaisten ihmisperäisten materiaalien, kuten alumiinin, betonin, muovin ja lentotuhkan leviäminen maaperään ja vesistöihin. Materiaalit palaavat maan ja veden kautta takaisin kaikkeen elolliseen. Taideteoksessa puututaan tällaisiin prosesseihin; tarjottimella jaetaan planetaarisen saattohoidon mikromuovisilppumaljoja.

Vesivärityössä tehdään tutkimusmatka merenelävien tuntemuksiin. Kalatkin ovat haluavia olioita. Meren pohjalla lojuu roskia, suklaakääre ja papereita. Hauki ui kohti katsojaa ja kysyy: ‘Ja teilläkö oli jotain valittamista?’ Toinen kala ui muovipullojen keskellä ja marisee: ‘Eiks o Eviania?’

Antroposeeni ei ole ideologia, se kaivautuu biomien, olentokuntien ontologiallaan, erilaisiin maankuoren kivikerrostumiin jääneisiin ihmisten aiheuttamiin jälkiin. Taide tönäisee ihmistä havahtumaan antroposeenin esiintuomia muutostarpeita meidän kaikkien käyttäytymisessä ja ajattelussa. Maalauksen kärppä makaa oksalla ja kertoo: ‘Mä tykkään pukeutua kuin kuninkaalliset’.

Antroposeenissa tieteilijät ja taiteilijat luovat yhteenliittymisten, sidosten ja rinnakkaisolemisen aikaa. Syyllistämisen sijaan voisimme olla vastuullisia, isojen rakenteiden lisäksi myös pienten ja melkein näkymättömien olioiden kanssa.

Taideteoksessa mietitään miten antroposeenin erilaiset äänet risteilevät ja vaikuttavat elollisen ja ei-elollisen välillä. Suggestiolla taiteilija ottaa yhteyden maahan ja eläimiin. Neulanen kertoo: ‘Olen vanha ja maadun pian, mutta se on ihan ok’ . Hiekka nauraa: ‘Ilahdun, kun jätätte jälkenne minuun. Olen luotu tallottavaksi.’ Punkit vihjaavat: ‘Olemme tulleet tänne teitä auttamaan, mutta ette voi sitä vielä ymmärtää.’ Näissä viesteissä on posthumanistisia eleitä, joilla herätetään ekologista herkkyyttä.

Planeetta on lukematon määrä erilaisia liikkuvia, pysähtyneitä, sisäkkäisiä ja toisilleen etäisiä osia. Kun toimii jonkun osan kanssa, ei voi vain miettiä sen vaikutusta planeetan kokonaisuuteen, vaan myös miten tämä toimi vaikuttaa jonkun tietyn osan vieressä oleviin osiin ja niiden viereisiin… Antroposeenissa ei liikuta hierarkkisesti tasolta toiselle vaan toisin, samalla tasolla, viereisestä viereiseen. Vaikutusketju voi olla vastavuoroinen, vain toisen hyötymistä toisesta, toiselle haittaa tuottavaa tai loista.

Meiltä odotetaan uusia huolenpidon käytäntöjä, joilla elämä muuttuu mielekkääksi lajista, oliosta, olemisen muodosta tai asioiden sijainnista riippuen ja näiden vuorovaikutusta ajatellen.

Antropologi Anna Tsing puhuu kanssatietämisen käytännöistä. Hän tutkii sieniä ja näiden ympärille kietoutuvia elämänmuotoja. Hänen mukaansa kaikki alkaa huomaamisen taidosta.


Mari Krappala: Antropocen, läsare Ofelia Pahlman

Mari Krappala: ANTROPOCEN

Antropocen är den geologiska nya tidsålder som följer på holocen. Geologen Antonio Stoppani skrev redan i slutet av 1800-talet om hur man i den geologiska tidsordningen ska beakta människans inverkan. I slutet av 1900-talet skrev biologen Eugene Stoermer på nytt om antropocen. Nobelpristagaren kemisten Paul J. Crutzen gjorde antropocen som begrepp känt på nytt i början av 2000-talet.

Antropocen är en följd av de förändringar som människan får till stånd i naturen. De här förändringarna kan observeras geologiskt. Antropocen sägs liksom globaliseringen ha blivit ett alltomfattande begrepp för olika vetenskaps- och konstsektorer samt ett underlag för planetariskt tänkande. Därför används det för närvarande av många olika expertgrupper. För att reda ut det och hitta nya verksamhetsmodeller varierar arbetsmetoderna i många olika riktningar från laboratorieprover till hypnotiska kontakter. Såväl vetenskapsmän som konstnärer har börjat be varandra om hjälp för att reda ut den här gemensamma epoken.

Typiskt för antropocen är utspridande av olika människobaserade material, såsom aluminium, betong, plast och flygaska i jordmånen och vattendragen. Materialen återgår via marken och vattnet tillbaka till allt levande. I ett konstverk ingriper man i sådana processer; på en bricka delas den planetariska terminalvårdens mikroplastavfallsskålar ut.

I en akvarellmålning görs en upptäcktsresa till den känsla som de vattenlevande organismerna har. Också fiskarna är varelser med en vilja. På havets botten ligger skräp, ett chokladpapper och annat papper. En gädda simmar mot betraktaren och frågar: ´Och ni hade något att klaga på?´ En annan fisk simmar bland plastflaskor och gnäller: ´Finns det ingen Evian?

Antropocen är inte en ideologi, den gräver sig ner i biomerna, varelserna med sin ontologi, i de spår som människorna lämnat i de olika stenskikten i jordskorpan. Konsten puffar till människan så att hon vaknar inför de förändringsbehov som kommer fram genom antropocen i allas vårt beteende och tänkesätt. Hermelinen på målningen ligger på en gren och säger: ´Jag tycker om att klä mig som de kungliga´.

Vetenskapsmännen och konstnärerna i antropocen skapar en tid av sammankopplingar, band och parallell existens. I stället för att skuldbelägga kunde vi vara ansvarsfulla, förutom gentemot stora strukturer också gentemot små och nästan osynliga varelser.

I konstverket funderar man över hur de olika rösterna i antropocen korsar varandra och påverkar det levande och det icke-levande. Genom suggestion tar konstnären kontakt med marken och djuren. Ett barr berättar: Jag är gammal och förmultnar snart, men det är helt ok. Sanden skrattar: Jag blir glad, då ni lämnar spår i mig. Jag är skapad för att trampas på.´ Fästingarna tipsar: ´Vi har kommit hit för att hjälpa er, men ni kan inte ännu förstå det.´ I de här meddelandena finns posthumana ansatser, genom vilka ekologisk känslighet väcks till liv.

Planeten är ett otal olika rörliga, stagnerade delar som är inom varandra och långt från varandra. Då man agerar med någon del, kan man inte bara fundera över dess inverkan på planeten som helhet, utan också på hur det påverkar de delar som finns intill en viss del och delar bredvid den… I antropocen rör man sig inte hierarkiskt från en nivå till en annan utan på ett annat sätt, på samma nivå från den bredvidliggande till följande bredvidliggande. Influenskedjan kan vara ömsesidig, så att bara den ena har nytta av den andra eller den andra åsamkas skada.

Av oss förväntas ny praxis för omsorg, med vilken livet blir meningsfullt beroende på art, varelse, existensform eller föremålens läge och med tanke på dessas växelverkan.

Antropolog Anna Tsing talar om praxis för medvetande. Hon undersöker svampar och livsformer som sammanslingras kring dessa. Enligt henne börjar allting från konsten att observera.


Mari Krappala: Merisiskot Vaasassa

Me kuljemme kaupungin kaduilla ja rannoilla.

Yksi meistä löytää puun, näkee pienen luodon, istuu puun vierelle katselemaan sitä. Puu alkaa puhua. Se on ikivanha puu, jonka ajatukset kuulostavat ajasta riippumattomilta. Puu pelkää vieraita, sitä uhkaavia lintuja. Se suree kuolleita lajitovereitaan. Osaakohan se pelätä ihmistä, kaupunkisuunnittelua, laholuokituksia, sitä vääjäämätöntä, mitä vanhetessa tapahtuu, kun ei satu kasvamaan ikimetsässä?

Taiteilija puhuu kasvien ja eläinten kanssa, osa taideteosta on luontosuhteiden uudelleen organisoimista männyn, kiven, jäkälän ja merimetsojen kanssa. Löytääkö hän niiden kanssa yhteisen kielen? Joskus siihen tarvitaan välittäjää, joskus kommunikaatio alkaa toimia ilman kolmatta, taiteilijan ja olion välillä.

Toinen taiteilija matkaa eläinihmisolioiden vielä näkymättömään ja kuvitteelliseen tilaan. Modernin ihmisen individualismi on unohtunut ja erilaiset oliot elävät omituisessa symbioosissa. Hän käy vuoropuhelua ihmisen ja eläimen, joskus suoremmin ihmisen ja ilmastonmuutoksen välillä, toisinaan hän viittaa arvaamattomaan olentojen keskenäiseen kanssakäymiseen.

Hän seuraa eläinten reittejä, joita me emme enää osaa etsiä ja mukailee eleitä, joita eläimet vielä osaavat. Hän myös johdattaa meidät epämukavuusrajalle, josta ei voi jatkaa eteenpäin totutulla tavalla.

Kolmas taiteilija osaa vielä – tai taas – nauraa, mikä avaa kaikkien muiden tunteiden variaation, myös itkun ja syvän surun. Tässä on uudenlaisen olemisen avain, mahdollisuus löytää tapoja elää onnellisesti suurten muutosten keskellä.

Taiteilija värjää puita, oksia, tippunutta, katkennutta ja kuollutta. Mitä ne oksat ajattelevat, kun ne on aseteltu uudestaan, osa kiinni toisiinsa, osa toisensa jatkumona tai peilikuvana? Eivät ne tunteneet toisiaan aiemmin ja nyt ne ovat toistensa sylissä. Teoksessa ollaan kuivuneiden runkojen ja kasvien vuoraaman majan sisällä. Kun joku kulkee niiden lähettyvillä, syntyy ääni. Kuuletko?

Neljäs taiteilija sovittaa avaimia vanhaan oveen, porttiin, kaappiin ja rasiaan. Hän etsii aiemmin täällä olleita henkiä ja paikalla liikkuvia kummituksia, joilla on meille vielä asiaa. Haamut muistuttavat meitä siitä, että menneisyydellä on merkityksensä. Ne houkuttelevat miettimään sellaista, mitä ei ole enää näkyvillä.

Menneisyyden olennot kertovat siitä, ettei moderni unelma enää kannattele, missä kaiken vanhan voi tuhota, purkaa, unohtaa ja rakentaa uutta tilalle.

Me kaikki Merisiskot huomaamme, että asioiden haltuunottaminen ei ole enää mahdollista. Vastaan tulee yllätyksiä. Olemme liikkumassa objektien välisiin suhteisiin, tilanteisiin, joissa todellisuus on murtumakohtia, nyrjähdyksiä ja havahtumista.

Me emme aina ihan tiedä, missä olemme. Alamme kuvitella eri suuntiin. Kaikilla on joukko ei-inhimillisiä vierellään. Mukautuminen niiden läsnäoloon ei tee niistä tuttuja. Ne ovat edelleen ihmeellisiä. Tulkinnat eroavat. Kokemus olioiden läsnäolosta on silti yhteinen.


Mari Krappala: HAVSSYSTRARNA

Vi går längs Vasas gator och stränder.

En av oss hittar ett träd, ser ett litet skär, sätter sig bredvid ett träd för att se på det. Trädet börjar tala. Det är ett urgammalt träd, vars tankar låter som om de är oberoende av tiden. Trädet skräms av främmande, hotande fåglar. Det sörjer sina döda artfränder. Kan det fyllas av rädsla för människan, stadsplaneringen, rötklassificering, det oundvikliga som sker när man blir äldre, då man inte råkar växa i urskogen?

Konstnären talar med växter och djur, en del av konstverket är omstrukturering av naturförhållandena med tallar, stenar, lavar och skarvar. Hittar konstnären ett gemensamt språk med dem? Ibland behövs en förmedlare för det, ibland börjar kommunikationen fungera utan en tredje, mellan konstnären och varelsen.

En annan konstnär reser in i djurmänniskovarelsers ännu osynliga och fiktiva tillstånd. Den moderna människans individualism har glömts bort och olika varelser lever i en märklig symbios. Det förs en dialog mellan människan och djuret, ibland mer direkt mellan människan och klimatförändringen, då och då hänvisas till det oväntade inbördes umgänget mellan varelserna. Här följs djurens rutter som vi inte längre förmår söka och följer tecken som djuren ännu behärskar. Vi leds också till komfortgränsens utkant, där vi inte kan fortsätta vidare på det sätt som vi är vana vid.

Den tredje konstnären kan ännu – eller igen – skratta vilket öppnar alla andra variationer av känslor, också gråt och djup sorg. Det här är en nyckel till en ny sorts existens, en möjlighet att hitta nya sätt att leva lycklig mitt bland stora förändringar.

Konstnären färgar träd, grenar, fällda, avbrutna och döda. Hur tänker grenarna, där de har arrangerats på nytt, en del fast i varandra, en del som en fortsättning på eller en spegelbild av den andra. De kände inte varandra tidigare och nu är de i varandras famn. I verket är vi i en stuga som beklätts med torra stammar och växter. Då någon går nära dem uppstår ett ljud. Hör du det?

Den fjärde konstnären provar nycklar i en gammal dörr, en port, ett skåp och en ask. Hon söker efter andar som funnits här tidigare och vålnader som rör sig på platsen, vilka ännu har ett budskap åt oss. Vålnaderna påminner oss om att det förgångna har en betydelse. De lockar till att fundera på sådant som inte längre är synligt.

Väsendena från det förgångna berättar att den moderna drömmen inte längre bär, där allt gammalt kan förstöras, rivas, glömmas och nytt byggas i stället.

Alla vi Havssystrar märker att det inte längre är möjligt att ta kontrollen över saker och ting. Vi möts av överraskningar. Vi är på väg att röra oss mot förhållanden mellan objekt, situationer, där verkligheten är brottställen, stukningar och uppvaknanden.

Vi vet inte riktigt alltid var vi är. Vi börjar föreställa oss i olika riktningar. Alla har en grupp av icke-mänskliga bredvid sig. Att anpassa sig till deras närvaro gör inte att de blir bekanta. De är fortsättningsvis underliga. Tolkningarna är olika. Upplevelsen av varelsernas närvaro är dock gemensam.


Mari Krappala: MEREN ÄÄNET

Tietäjänainen liikkui kesällä veneellä Merenkurkun saaristossa. Tiesin hänen matkastaan etukäteen. Hänellä oli merellä oma tehtävänsä, mistä hän ei kertonut kenellekään. Kysyin, voisiko hän vesillä ollessaan kuunnella mahdollisia henkiä, joilla on meille vielä jotain asiaa. Tietäjä kysyi minulta, keitä tarkoitan. Viestin kertojina ajattelin meren viemiä, sinne kadonneita ja vielä ajelehtivia, vaikka miten kaukaisia menneisyydestä. Tietäjä sanoi, että niinhän he ajelehtivat, he, jotka vielä haluavat
äänensä kuuluville tai toimensa toteutumaan. Viestin välittäjänä ajattelin tietäjää ja viestien kuulijoina kaikkia tässä tilassa olevia.

Syksyllä sain tietäjältä kirjeen. Merellä oli kuulunut useita ääniä. Hän oli myös nähnyt henkiä ja hahmoja. Tietäjä sanoi, että tuntui kuin heitä olisi jopa palannut tänne takaisin, osa rauhattomina, osa suojellakseen toisia. Menneisyyden olioilla oli asioita
meren tilasta, jotkut halusivat kertoa rakkailleen tai heitä seuraaville tarinan, joka oli kertomatta ja osa kysyä salaisuudeksi jäänyttä. Merellä oli myös epätoivoista rakkautta. Tietäjä huokaisi, että ‘joskus näitä edelleen täällä leijailevia ja meressä lipuvia auttaisi, jos elossa olevat lähettäisivät aaltoihin useammin viestejä. Usein ihmiset nauravat, kun kerron sen heille. Mutta merelle pitää puhua. Se kuullaan aina’, hän jatkoi.

Kirjeessä tietäjä kertoi vielä, että joku meren ääni kertoi saapuneensa hoitamaan putkilokasveja, hapsivitaa, suolilevää, härkäsimppuja, merinäkinruohoa ja haukia. Yksi toiveikas hahmo kertoi kelluvansa rihmalevien kanssa ja laulavansa niille, toinen ihmettelevänsä monisukasmatoa, pientä uutta tulokasta, joka rakentaa merenpohjalle happikäytäviä.

Joku etsi ihmisiä, joille osaisi nyt kertoa, miten mieleen saa rauhan. Yksi toivoi vielä näkevänsä ruskoukonkorennon ja kimalluksen sen siivissä.

Tietäjä lopetti kirjeen siihen, että jos haluaisimme saada näitä viestejä itse, kannattaa merellä olla hämärään aikaan.

Mitä sinä olet kuullut merellä?


Mari Krappala: HAVETS LJUD

En spåkvinna rörde sig med båt på sommaren i Kvarkens skärgård. Jag visste om hennes resa i förväg. Hon hade sitt eget uppdrag på havet som hon inte berättade om för någon. Jag frågade om hon, när hon är ute på vattnet, kunde lyssna på eventuella själar som ännu har något att säga oss. Sierskan frågade mig vem jag menade. Som budskapsgivare tänkte jag mig sådana som havet tagit, som försvunnit där och ännu driver omkring, hur långt ur det förgångna de än är. Sierskan sade att så är det, de driver omkring, de som ännu vill göra sin röst hörd eller fullborda sitt uppdrag. Som budskapsförmedlare tänkte jag mig sierskan och som mottagare av budskapet alla som finns i det här rummet.

På hösten fick jag ett brev av sierskan. På havet hade det hörts många röster. Hon hade också sett själar och gestalter. Sierskan sade att det kändes som om en del av dem till och med skulle ha återvänt hit, en del rastlösa, en del för att skydda andra. Varelserna ur det förgångna hade ärenden om havets tillstånd, några ville berätta en historia, som var oberättad, för sina kära eller deras följare, och en del ville fråga om något som förblivit en hemlighet. På havet fanns också olycklig kärlek. Sierskan suckade att ”ibland skulle det hjälpa de här som ännu svävar runt här och glider omkring i havet, om de som är i livet oftare skulle sända meddelanden till vågorna. Ofta skrattar människorna, när jag berättar det för dem. Men till havet ska man tala. Det hörs alltid av någon”, fortsatte hon.

I brevet berättade sierskan ännu att en röst från havet sagt att den kommit för att sköta kärlväxter, borstnate, tarmalger, hornsimpor, havsnajas och gäddor. En hoppfull gestalt berättade att den flöt omkring med trådalger och sjöng för dem, en annan att den förundrade sig över en havsborstmask, en liten nykomling som bygger syretunnlar i havsbottnen.

Någon letade efter människor som den nu skulle kunna berätta för, hur man får sinnesfrid. En önskade sig att ännu få se en brun mosaikslända och skimret på dess vingar.

Sierskan avslutade brevet med att om vi vill få de här budskapen själva, så är det bäst att vara på sjön i skymningen.

Vad har du hört på havet?


Mari Krappala: RAKASTAN SINUA

Oliot, ei-inhimilliset, elottomat, ajoittain niin pieniä, ettei heitä näy tai niin hauraita, että heidän lävitseen voi katsoa, joskus niin tavoittamattomia, ettei heidän rinnallaan pysty kulkemaan, halaamaan, suutelemaan, rakastamaan.

Toisinaan oliot ovat ihan ihmisen muotoisia. Olen etsinyt rihmastoille sopivia reittejä. Tekee mieli lisää vettä ja tuulta. Katselen kerrosten läpi väsyneenä, miten hitaasti ihminen ajattelee datansa keskellä. Viikkojen yrittämisen jälkeen en edelleenkään ole saanut yhteyttä biomin eräisiin jäseniin. Mietin, miten miljardit ihmiset toimivat maapallolla seuraavan sadan vuoden kuluessa.

Ihmiset kutsuvat minua Itämeren ritariksi, vaikka olen meren pohjalla, eikä minua ole juuri nähty. Minun rakentamani onkalot voivat suojata monia, jonka vuoksi olentoyhteisö kutsuu minua jatkuvasti tapaamisiinsa.

Mato ja minä kaivamme merenalaista käytävää. Mato osaa luoda reittejä, jotka täyttyvät hapella. Madon taidoista kirjoitettiin tieteellisiä artikkeleja ja sen metodi transformoitiin maanpäällä toimivaksi systeemiksi. Kasvit ovat täällä muodonmuutoksen pääroolissa, koska käytäviä kaivetaan ilmaan. Niissä mahtuu kulkemaan koirat, ihmiset, koppakuoriaiset, rusakot ja rotat. Lintujen ja perhosten reiteistä ei vielä ole varmuutta, tulevatko nekin lentämään samoja ilmaan auenneita reittejä. Minä seuraan toisten jälkiä. Kasvin tavoin haluaisin vettä ja valoa. Mitä lähemmäksi tulen biomin rajaa, sen epäselvempää on, onko mato enää mukana. Madon lähtöpistettä ei tiedetä ja se näyttää muuttavan kulkusuuntaansa kasvin halujen mukaan.

Maasta löytyy lehti, johon joku on kaivertanut suuren sydämen.


Mari Krappala: JAG ÄLSKAR DIG

Varelser, icke-mänskliga, livlösa, stundtals så små att de inte syns, eller så sköra att man kan se igenom dem, stundom så ouppnåeliga att man inte kan gå bredvid, krama, kyssa, älska dem.

Ibland är varelserna formade alldeles som människor. Jag har letat efter passliga vägar för mycelet. Jag skulle vilja tillsätta vatten och vind. Jag tittar trött genom skikten, hur långsamt människan tänker bland sina data. Efter veckor av försök har jag ännu inte fått kontakt med vissa av biomets medlemmar. Jag funderar över hur miljarder människor fungerar på jordklotet under de följande hundra åren.

Människorna kallar mig Östersjöns riddare, fast jag är på havets botten, och man knappast alls har sett mig. Hålorna som jag har byggt kan rädda många, och därför bjuder varelsesamhället ständigt in mig till sina möten.

Masken och jag gräver en tunnel under havet. Masken kan skapa vägar som fylls med syre. Det skrevs vetenskapliga artiklar om maskens förmåga och dess metod transformerades till ett system som fungerar ovan jord. Här spelar växterna huvudrollen i formförändringen, eftersom tunnlarna grävs ut ur luften. I dem har hundar, människor, skalbaggar, fältharar och råttor plats att gå. Ännu råder det ingen säkerhet om fåglarnas och fjärilarnas vägar, kommer de också att flyga längs samma vägar som öppnats i luften. Jag följer andras spår. Likt en växt skulle jag vilja ha vatten och ljus. Ju närmare jag kommer biomets gräns, desto oklarare blir det om masken längre är med. Man känner inte till var masken startade, och den verkar ändra sin färdriktning enligt växtens vilja.

På marken finns ett löv som någon har gnagt ett stort hjärta i.